”Jag vet vad jag behöver och vad som krävs för att jag ska lyckas”

Mitt liv är kaos, vet egentligen inte varför jag sitter här och skriver det här mailet. Det känns hopplöst, jag har ”krigat” så länge. Så fort jag tror att nu, nu kommer nog allt lösa sej, ja då blir allt värre.  Jag är hemlös. Jag har pratat med min handläggare om och om igen om att få ansöka om Bostad först. Men ingen lyssnar, ingen gör nånting.

Jag har bott i Stockholm sedan 2000. Jag är narkoman, missbrukare, pundare.  Jag älskar Stockholm, det är den enda platsen på jorden som jag någonsin känt mej hemma på. Närheten till vatten, storstadspulsen, jag kan vara hur anonym jag vill men jag kan också gå till ställen där vänner finns. Möjligheterna är hur många som helst… om man inte är hemlös!

Jag vill inte knarka mer.
Jag vill göra något av mitt liv, och
Jag vet precis vad jag behöver och
Vad som krävs för att jag ska lyckas.

 

Jag har varit i den här svängen så pass länge nu, jag har bollats omkring på olika härbärgen och i socialtjänstens olika projekt och insatser för de hemlösa. Jag vet vad som funkar och inte.

Jag har sedan jag fick höra talas om Bostad först påtalat för mina handläggare att det vore ju perfekt för mej. ”Nej, vi har inget avtal med Bostad först” fick jag som svar varje gång.

Jag har bott i källarförråd, barnvagnsrum, grottor, uppbrutna lokaler på busshållplatsbänkar m.m. m.m… Jag har varit på väg att dö, inte bara av drogerna, utan också av kyla och värme och av att jag har blivit utsatt för våld av andra människor.

I all den här misären har jag haft min trygghet, mitt hopp och motivation, min enda livsvilja i min älskade hund. Han har varit den enda anledningen till att jag inte tagit livet av mej.

Min dåvarande handläggare ringde mej en dag och berättade att soc hade startat ett nytt projekt, som kunde jämföras med Bostad först. Jag var erbjuden att få vara med som en av de första (försökskaninerna) i detta projekt. Jag kunde inte ha min hund boende hos mej, (panik, han var ju min enda motivation) men blev lovad att det skulle ordna sej om ”jag skötte mej bra”.

Fick böna och be mina föräldrar att ta hand om hunden ett tag, och flyttade in i ett stödboende. Efter 3 månader (med många resor till min hund fram och tillbaks) fick jag en egen liten 1:a på Söder. FAN VAD NICE.

Jag hade absolut mycket att jobba med, med mej själv och mitt missbruk, min psykiska ohälsa. Allt rullade på kanon, jag gick från ”klarhet till klarhet” och omnämndes t.o.m. som projektets praktexempel på hur bra det var.

Sen tog länsstyrelsen ifrån mej min hund. Jag hade fått ett djurförbud på mej för en händelse som skett 3-4 år tidigare, med en helt annan hund. Domen mot mej var inte ens befogad, men ett kommunikationsmisstag mellan mej och advokat gjorde att det varit för sent att överklaga. Min värld rasade samman… såklart.

Ett tag senare fick jag hem sex flyttkartonger och en pirra. ”Vi syns på måndag på ditt tidigare stödboende”. Det var fredag och det var en av bostödjarna som sa detta. Fick aldrig någon klarhet varför jag skulle flyttas tillbaka. Jag hade skött mej exemplariskt i lägenheten, sas det.

Åtta månader senare fick jag 36 timmar på mej att packa det som var viktigast, sedan kastade de ut alla oss som ingick i projektet. Det var bara männen som blev erbjudna ett annat boende som liknade det vi hade haft. Grannen snett emot mej, en kvinna, hon hamnade på psyket hörde jag.

Och jag, ja, jag är fortfarande hemlös, har bott på härbärge till och från. Men från det livet som jag lyckades bygga upp till att återigen stå utan nånting på gatan och att bo på härbärge är en fruktansvärd kontrast. Jag mår skit, rent ut sagt! Suicid.

Men min hund finns kvar, länsstyrelsen ville sälja honom, men mina föräldrar räddade honom, eller de visste att jag inte hade levt idag om min hund hade varit borta. Mitt djurförbud kommer att tas bort, jag står tillbaka på ruta noll, det är jag och min hund mot resten av världen. Och även mot soc, verkar det som.

Jag har alltså i flera års tid bönat och bett om att få anslutas till Bostad först, men jag har inte ens fått ställa mej i kön, jag får inte ens ansöka om det! Varför??

 

En nära vän till mej bor idag i sin tredje bostad först-lägenhet, och hon har från första början sagt att hon inte vill och klarar inte av att bo så. Hon skämtade ofta om att hon och jag borde byta så hon fick mitt stöd-boende och jag hennes bostad först-lägenhet. Men hon slutade skämta om det när hon såg vad som hände med oss i projektet.

Jag har pratat med min handläggare om och om igen om att i alla fall få ansöka om Bostad först. Men ingen lyssnar, ingen gör nånting. Min handläggare säger att min stadsdel som numer har avtal med Bostad först får kanske max en lägenhet per år, så det är ingen mening för mej att ansöka, det kommer ju ta flera år innan jag blir erbjuden en egen bostad…

Jag uppfyller alla kriterier för bostad först.
Bostad först är som klippt och skuret för mej.
Jag vet att jag skulle lyckas i mitt liv om denna chans fanns.

 

Ibland undrar jag om det är det som är felet, socialtjänsten vet att det vore perfekt för mej med en Bostad Först lägenhet, de vet att jag skulle lyckas. Men istället är det människor som min kompis som inte vill, eller de som socialtjänsten vet inte kommer klara det som blir erbjudna. Jag får inte ens ställa mej i kö?

Min situation är akut, jag har panik, och jag mår fruktansvärt dåligt. Jag har lyckats hålla mej drogfri ett tag nu tack vare min hund, mina föräldrar samt att jag lyckades hitta lite kraft att försöka. Min hemlöshet höll på att ta mitt liv (jag blev rädd).

Men nu har jag försökt med allt och det enda som min handläggare (de få gånger hon svarat på mina samtal/mail) kommer att erbjuda är akutboende. Men som jag skrev i början så vet jag hur det funkar, jag har varit med så pass länge.

Jag sitter med sprutan i armen strax om jag inte får seriöst någon som lyssnar och hjälper mej och som inser vad mina behov är. Och det är inte at bli erbjuden en plats på ännu ett härbärge eller att jag ska tvingas bo i institutionsmiljö mot min vilja. Vart ska min motivation komma ifrån då?


Dela sidan:
Publicerad: 8 juli, 2019

SV: Förtvivlad och får ingen hjälp!!

Denna text, med ovan rubrik, är skriven och inskickad till oss som ett mejl av en person som lever i hemlöshet i Stockholm och som vill dela med sig av sin historia.

>
>
”Jag vet vad jag behöver och vad som krävs för att jag ska lyckas”