Långsiktigt stöd i Malmös bostad först

Göran Lundin, samordnare på Bostad först i Malmö stad, delar med sig av sina tankar och erfarenheter av bostad först.

Vilka får Bostad först i Malmö?

I Malmö jobbar vi utifrån att personen har en sammansatt social problematik, där vi ser att personen behöver omfattande stöd. Den som varit hemlös längst och som nu bor i Bostad först var hemlös i 27 år innan inflytt i sin nuvarande lägenhet.

När vi startade 2012 var det ett känsligt läge då modellen och verksamheten var helt nya i Malmö. Då gjorde vi ett urval bland sökande för att försöka hitta människor som är motiverade och som vi trodde hade en chans att lyckas behålla sin lägenhet. Men vi insåg snabbt att det är omöjligt att gissa hur en person reagerar när de får en ny lägenhet. Någon som inte alls lyckats i olika stödboenden kunde helt plötsligt fungera utmärkt i egen lägenhet. Medan någon som vi trodde skulle klara sig, inte gjorde det alls. Det hela handlar om att individanpassa stödet, vara lyhörd på personens behov och jobba aktivt och förebyggande – då kan de flesta klara det!

Hur ser du på verksamhetens möjlighet att ge långsiktigt stöd?

I Malmö har vi en långsiktig lösning där stödet går över till en biståndslös insats och boendestödjarna inom bostad först kan fortsätta stödja de personer som behöver det även efter insatser avslutas. Våra klienter vet också att de alltid kan lyfta på luren och ringa oss ifall de behöver något stöd.

Jag tror att en grundförutsättning för att Bostad först ska lyckas är att det finns en väl designad finansiering för verksamheten. Stödet ska inte hänga på att finansiering bara räcker så länge socialtjänstens insats gäller. Man behöver tänka långsiktigt och det bör ingå i verksamhetens budget att stöd kan ges även när socialtjänstens insats inte längre är aktuell och när hyresgästerna tagit över sitt hyreskontrakt.

Kan du nämna någon utmaning ni har i kommunen?

I Bostad först har vi självbestämmande som en tydlig metod. Det är viktigt att personerna som får stöd kan göra verkliga val och påverka sina liv. Det kan bli en krock mellan vårt arbetssätt och socialtjänstens mekanismer. Till exempel kan personer vilja tacka nej till en lägenhet då de har dålig historik i området eller då de inte känner sig hemma i lägenhet av olika anledningar. Då finns risken att socialtjänsten avslutar stödinsatsen eller att personen hamnar sist i bostadskön igen. Vi vill istället jobba flexibelt och erbjuda lägenheten till nästa person i kön tills den aktuella personen erbjuds en lägenhet som passar. Det är olika förhållningssätt från en och samma organisation som kolliderar.

Hur förhåller ni er till klienters drog- och alkoholmissbruk?

Jag tänker att vi skapar andrum för människor genom Bostad först. Det är inte enkelt att göra livsstilsförändringar, det vet dom flesta av oss. Det kanske fanns en tid då droger fyllde någon slags funktion i livet. En del i arbetet som stödperson är att ska skapa möjlighet hyresgästerna att prata om eller tänka över sitt droganvändande – är detta vad jag verkligen vill, är det här bra för mig, eller är det något jag gör av gammal vana? Bostad först vill ge utrymme att reflektera och ta beslut i lugn och ro.

Hur hanterar ni störningar?

Alla har rätt till ett värdigt boende, även grannarna. Vi vill hålla en god nivå på verksamheten – får vi in klagomål har vi som målsättning att åka ut till berörd fastighet samma dag. Vi jobbar tätt med fastighetsägarna och fastighetskontoret så att vi får reda på händelserna snabbt.

… och de som inte vill ha tidigare hemlösa i sin trappuppgång?

Ibland kan det finnas grannar som konfronterar oss med underliga saker. Till exempel fick vi ett klagomål över att en klient grät i trappuppgången. Som granne behöver man förstå att bostad inte är en belöning utan en mänsklig rättighet – och har en hyresgäst betalat hyran och sköter sig enligt hyreslagen, då har den också rätt till sin lägenhet.

Det finns även de som tänker ”vad är detta för snedseglare som kommit in i det här fina området på en räkmacka?”. Men jag brukar säga att människor försvinner inte från gatan bara för att vi inte ser dem i vårt bostadsområde. Vi måste alla ta vårt ansvar och inte blunda för problemen. Jag brukar fråga vilket man som skattebetalare, granne eller fastighetsägare föredrar: att en tidigare hemlös får lägenhet, bor i huset, får stöd, är mätt och belåten. Eller att personen finns på gatan, bryter sig in i källaren, sover i tvättstugan, är hungrig, trött och utan hopp om livet?