Självständighet och ensamhet när stödet plockas bort

I Bostad först erbjuds stöd hela livet eller så länge som en person själv behöver det. Men vad händer när stödet inte längre finns kvar i samma uträckning som förut? En av hyresgästerna i Bostad först i Göteborg berättar här om sin upplevelse av både trygghet och ensamhet då han tog över sitt hyreskontrakt och när stödinsatsen från socialtjänsten avslutades.

Det kan låta löjligt, men jag kände mig som ett litet barn när jag flyttade in i min nya lägenhet, jag upptäckte att världen var så stor. Den förra världen jag levde i, med gemensamma boenden där det alltid fanns någon att prata med, den fanns inte längre kvar hos mig, allt blev utbytt och alla polare försvann för mig när jag flyttade in till Bostad först.

Mina boendestödjare var då helt avgörande för om jag skulle klara eget boende eller inte. Jag fick hjälp med allt möjligt praktiskt i lägenheten. De hjälpte mig betala hyran i tid. Jag fick hjälp med kontakter med läkare och socialen. Det var ovärderligt.

Samtidigt började stödet trappas ner eftersom stödinsatsen från socialtjänsten avslutades när jag tog över mitt kontrakt. Jag fick inte så ofta besök eller så mycket hjälpt som jag kände att jag behövde. Jag kände att det var ett abrupt slut som nästan kastade mig tillbaka på gatan. Samtidigt kan jag se det positiva i det då jag tvingades att klara mig på egen hand. Det gick bra, men det var på gränsen.

Jag hade också flera olika boendestödjare, då vissa sa upp sig eller bytte jobb. Det var både bra och dåligt, för dels är det roligt att träffa olika människor men samtidigt var det svårt för man får bygga upp förtroende och tillit till varje person från grunden varje gång, och det tar tid.

Jag önskar att kommunen kunde tänka mer långsiktigt när stöd planeras. Det är så individuellt hur mycket hjälp och vilken typ av hjälp vare hyresgäst behöver. Det är ofta smådetaljer som blir stora. Till exempel en så enkel sak som att byta en lampa. Bostad först ska ju vara livslångt stöd och jag tycker kommunen ska ta det på allvar, särskilt eftersom man kan bli rätt ensam i sitt nya liv.

Jämfört med gruppboenden som jag bott på tidigare så har man ju ingen naturlig mötesplats i vardagen och kan inte träffa andra inom Bostad först på ett enkelt sätt. Jag tycker att stadsmissionen kan bli bättre på det, de kan ha öppet hus på bara för att man ska kunna komma dit och prata, en öppen mötesplats dit man kan komma och gå, mötas eller få hjälp med en blankett.  En termos kaffe på ett bord, någonstans att sitta och kanske någon personal att prata med kan räcka långt.

Stadsdelsförvaltningarna i Göteborg kan också bidra. De är inte särskilt sampratade har jag märkt och de borde kunna jobba över alla stadsdelsgränser för att kunna erbjuda människor i olika delar av staden att mötas. Från socialsekreterarna skulle jag önska mer handlingskraft. Ibland blir socionomutbildningen och socialtjänstlagen en fyrkant. Man måste lyssna in och ta tag i de bitar i den människans liv som är viktigt och där personen känner oro. Till exempel oro för skulder och ekonomi. Det krävs olika lösningar för varje person. Man måste vara lyhörd och samarbeta över gränserna.

Jag har träffat både socialsekreterare och boendestödjare som gör just det och som varit superduktiga i kontakten med mig, fått mig att bli motiverad och känna tillit. De har lyssnat på mig, undersökt vad de kan hjälpa mig med, ringt runt, tagit reda på information. Ja allt. Det är deras engagemang som har gett mig hopp och hjälpt mig dit jag är idag.

Hyresgäst i Bostad först Göteborg
Februari 2019