Vi måste vidareutveckla det europeiska samarbetet!

Hanna Olsson har genom utbildningen Train the Trainers kommit i kontakt med det utvecklingsarbete som sker i Housing First Europe Hub. Hon delar här sina erfarenheter från det, men även tankar om framtiden. Hanna är enhetschef på Nytida, tidigare t.f. verksamhetsledare på Bostad först, Stockholms Stadsmission, dessutom PT, utbildare och livscoach.

Hur har du haft med det europeiska samarbetet att göra?
Jag blev inkastad som ersättare för en kollega som skulle gå den första europeiska Train the Trainers utbildningen som den europeiska Bostad först-hubben anordnade. Utbildningen kom till för att över hela Europa behövdes utbildare som förstod Bostad först-modellen. Jag visste väldigt lite om det europeiska samarbetet då och var helt oförberedd, men hakade på.

Jag missade det första utbildningstillfället, men var jag med på de tre efterföljande avsnitten i Amsterdam, Helsingfors och Dublin. Sedan dess har jag följt mina europeiska kollegors utbyte via en WhatsApp-grupp. Det har varit ett givande delande av olika aktiviteter och tankar, men också mycket pepp och ”påhejande”.

I och med att jag ansvarat för ett antal av våra grundkurser i Bostad först, har jag kunnat förmedla en del av erfarenheterna från Europa där, vilket breddat perspektiven för deltagarna. Men den viktigaste insatsen är nog att jag i utvecklingsarbetet med vår fördjupningsutbildning medverkat till att vi bjudit in erfarna utbildare från ett par av de allra mest spännande exemplen i Europa: Discus från Holland och Homeless Link från Storbritannien.

Vad var det viktigaste du fick med dig från mötet med de europeiska kollegorna?
Ah, sååå mycket! Att vi alla har mycket att lära! Av varandra som individer. Av varandras organisationer. Att vara kreativ. Våga gå utanför boxen, hela tiden söka nya vägar för att bli bättre. Kasta bort boxen!

Den stora grejen insåg jag redan på första träffen. Det var att träffa andra som jobbade med Bostad först. Jag hade varit på en träff i Sveriges Nationella Bostad först-nätverk. Det var intressant. Men jag insåg direkt att i Europa hände det så mycket mer, som var viktigt att se, lära av och ta till sig! Dessutom var den verksamhet jag jobbade i då ganska liten. Att möta organisationer med flera hundra boende gav helt nya perspektiv på möjligheterna i Bostad först.

Alla har så otroligt olika synsätt och sätt att arbeta utifrån nationella förutsättningar, inte minst olika ramar som sätts av lagar och strukturer. Ibland är det som om vi tror att Sverige är bäst på socialt arbete. Vi har jättebra förutsättningar, visst. Men vi tänker väldigt stängt här. Därför var blev jag väldigt inspirerad av nyfikenheten jag mötte och den stora kreativiteten som krävdes i många länder för att arbeta med människor i hemlöshet. Nåt vi borde lära av, trots våra på pappret generösa strukturer.

Jag blev tagen av att lyssna på de som jobbat länge, gått på minor, kämpat sig igenom hårda tider och motstånd, sedan kommit tillbaks. Sådana erfarenheter kunde handla om till exempel kampen för harm reduction, eller skademinskning. Vi fick lyssna till goda exempel på hur man ser människan som hon är och var hon står i livet utan fördomar. Det gav mig hopp att fler människor faktiskt hade det mänskliga förhållningssättet och bekräftade mina egna tankar om skademinskning.. Att utifrån individens behov testa olika sätt, inte ge upp.

Och jag fick många tankeställare av de som samtidigt med Bostad först arbetade den akuta hemlösheten. De var därute. Letade efter de som behövde komma vidare. Det är en begräsning med oss. Vi är ofta dåliga på att koppla ihop det uppsökande arbetet med Bostad först. Hos oss måste man oftast ha kontakt med soc för att få Bostad först. Vi borde jobba mycket mer för de som inte har kontakten, men där behovet är enormt.

Har du några exempel på särskilt intressanta organisationer?Amsterdam Discus är mitt favoritexempel. De visar hur enkelt det är. Med dom känns allt bara självklart Att se människan i hemlöshet och vara en medmänniska. Att samexistera på lika villkor även om den ene ger stöd till den andre. Det mest imponerande med Discus var att när de stötte på hinder, så var det inte som så ofta hos oss, där man börjar ställa krav, sätter upp villkor. De fortsatte se varandra som medmänniskor även i svåra perioder.

Vi vill väldigt tro att vi är observanta, respektfulla. Men så snart det blir problem får man ofta se hur folk som ”representerar” olika aktörer agerar. Inte fortsätta samarbetet, dra in insatsen. Vi har svårt att vara kvar i uppdragets kärna, ha i åtanke var personen står, och börjar istället tänka på alarmklockan.

Efter tjugo år i hemlöshet, så kommer ett bakslag efter ett halvår ensam i egen lägenhet. Oj, vad vi blev överrumplade. Hur tänker vi då? Det är ju inte ok. Vi måste agera. Nu tar det längre tid. Det ska gå snabbt, ”klienten” ska ju bli färdig, frisk. Helst sluta kosta pengar imorrn. Men hur kan man veta hur lång återhämtningen ska ta?

Vi måste vara modigare och hålla kvar ett objektivt synsätt och inte agera för snabbt. Inte vara så rädda. Discus var modiga på det sättet.

Men inspirationen kom inte bara från deras och andras förhållningssätt. Vi fick tips på väldigt konkreta verktyg som kommer ur ett kreativt och innovativt tänkande. Men som samtidigt föder ett sådant tankesätt. Det handlade om visuella småprylar. Ett Boarding Pass för att kliva på resan i Bostad först – något att sätta på väggen eller kylskåpet i ens nya hem. Ölscheman för att ta kontrollen över sitt drickande. Är det inte galna tankar i en svensk kontext? Det handlade om att skapa glädje. Att fira de små stegen, resans olika etapper, inte bara det där målet med att ta över kontraktet vi tänker på. Kanske en vecka utan droger? Kanske att man ringt sina föräldrar? Kanske att man loggat in på den nya datorn för första gången utan sin stödperson? Och det fantastiska är att de samtidigt pratar om att hjälpa brukarna att bli kreativa.

Respektfull människosyn är kärnan hos Discus. Och jag upplevde att många av mina europeiska kollegor hade ett genuint intresse av att bibehålla den nivån. De lyckades på nåt sätt att hela tiden hålla relationen som det centrala. Jag tror man måste ha det i sig, det där med människosynen. Det är inget man kan lära, eller ens ”professionellt” använda sig av. Man måste leva det. Det kändes också av deras genuina intresse i vårt utbyte. Jag önskar vi vore längre fram i Sverige. Det är därför det är så värdefullt att få resa runt i Sverige och utbilda, för att inspirera till just detta förhållningssätt och att prata om den människosyn som bostad först faktiskt handlar om.

På vilka sätt tänker du att vi från svensk sida skulle kunna utnyttja hubben bättre?

Året efter Train the Trainers-utbildningen hade dom en återträff som jag missade. Det var en bra grej och tanken på årlig träff föddes men har inte blivit av. Det diskuterades om att skapa en hemsida med information om varandras verksamheter och en digital katalog över vilka olika kompetenser som våra europeiska trainers har. Ambitioner till utveckling finns, men det är i dagsläget är svårt att arrangera rent logistiskt.

Hubben producerar en del i och för sig intressanta rapporter. Men de är långa och tar tid att läsa. Det hjälper oss inte att hålla oss uppdaterade på vad som händer runtomkring i Europa. Det behövs nåt lättillgängligt som väcker inspiration. Kanske kortfilmer om hur vi startade, utvecklade och tog tag i problemen i våra verksamheter. Med konkreta exempel. Jag föreställer mig en digital lösning där man kan klicka sig runt på en europeisk karta och få upp korta filmer, goda råd, rapporter, konkreta tips och verktyg som inspirerar och snabbt ger en överblick. Det skulle europeiska hubben kunna utveckla med inspiration för det svenska projektet. Ett värdefullt bidrag från Sverige. Det skulle vara en viktig mötesplats för mig.

Samtidigt är det svårt med fysiska nätverksträffar runt om i Europa. Det tenderar till att bli för ett fåtal mycket engagerade. Som jag sa tidigare har vi i våra fördjupningsutbildningar haft med gäster från Holland och Storbritannien. Det var viktigt för mig att få hit dem för att ha dem på scen ”live” i Sverige och eventuellt kunna bygga vidare på den personliga relation vi därigenom skapar. Vi når många fler med deras budskap då. Jag tror att det bästa sättet är att visa den kompetens som finns i ute i Europa direkt, inte att vi själva berättar om vad vi hört och lärt av andra. Det utmanar oss att utveckla det vi har och även att inse att vi har en bit kvar på vår resa här i Sverige, och det är full möjligt!

Den svenska plattform som skapats med stadsmissionernas projekt är ett superbra initiativ, men om det inte skapas en stabil resursbas för att arbeta vidare med att utveckla Bostad först kommer inte den kompetens som byggts upp både i Sverige och Europa att utnyttjas. Det är synd att bygga upp nåt så fint som inte riktigt hålls ihop och skapar mer lärande. Det gäller ännu så länge både den europeiska hubben och den svenska plattformen för Bostad först. Vad blir det av detta? Det finns så mycket kunskap och kompetens att bygga vidare på att det känns som om vi bara är i början av ett potentiellt superviktigt samarbete med våra europeiska kamrater.

Vi måste nu tänka bortanför grundkurser, fördjupningsutbildningar och nationella nätverksträffar. Vi måste vidareutbilda våra trainers och andra duktiga utbildare så att vi kan skicka ut folk på specialuppdrag om i landet och ge stöd i specifika problem och utmaningar.

Europasamarbetet skulle bli ännu viktigare då och kunna skapa förutsättningar för riktigt vassa insatser.

Vi behöver lära av länder som minskat hemlösheten men också lyfta fram fler exempel på fungerande och framgångsrika verksamheter i Sverige.