Sam Tsemberis en psykolog i New york

Om vi vänjer oss vid känslan av att gå förbi en hemlös utan att vilja göra något, då har vi stängt av delar av det som gör oss mänskliga.

Modellen Bostad först formades i New York av psykologen Sam Tsemberis för att hjälpa hemlösa med missbruksproblem och psykisk ohälsa att komma ur hemlösheten. Se gärna Sams TED-talk där han berättar om varför han engagerade sig i frågan. Artikeln och citaten nedan är en svensk sammanfattning av delar av föreläsningen.

I mitten av 80-talet arbetade Sam Tsemberis som psykolog på ett sjukhus i New York. Till och från sitt jobb såg han att fler och fler människor började leva på stadens gator. Han uppmärksammade också att människor hamnade i en ond cirkel och pendlade mellan att leva på gatan, att behandlas på sjukhus och att leva på gatan igen. Behandlingar för psykisk ohälsa och missbruk verkade inte fungera och dessa personer ansågs till slut vara hopplösa fall.

”Människor stämplades som resistenta mot behandling. Men i själva verket var det samhället som misslyckats med att ge dem den hjälp som de behövde.”

I samhället, både formellt och informellt, antar vi ofta att människor som lever i hemlöshet själva är orsaken till sin situation, berättar Sam i föreläsningen. Kanske arbetade de inte tillräckligt hårt eller så slösade de bort chanser som gavs dem, tänker vi. Vi antar också att hemlösa behöver kontrolleras eftersom de inte kan ta hand om sig själva eller sin lägenhet, särskilt inte de som missbrukar eller lider av psykisk ohälsa. Men Sam Tsemberis menar istället att det är det sociala system som vi skapat som gör det omöjligt för hemlösa att komma vidare i sina liv.

Fröet till Sams förändrade synsätt kom ur frustrationen över att han inte kunde hjälpa de hemlösa han mötte, berättar han. Till slut bestämde han sig för att på riktigt lyssna på deras berättelser och höra deras önskemål. Flera av de hemlösa som han behandlade berättade för honom att de levt med psykisk ohälsa sedan tonåren eller att de missbrukat droger och alkohol under lång tid. Det som de saknade just nu var att få ett eget boende.

”De önskade ingen lyx utom den absoluta självklarheten att kunna leva ett värdigt liv i sin egen bostad.”

Samtidigt var socialarbetare och vårdpersonal inte beredd att ta de hemlösas önskemål på allvar. Man var övertygad om att de inte skulle klara av att bo i egen lägenhet med tanke på missbruk och psykiska ohälsa. Men Tsemberis och hans arbetslag vände istället på perspektivet och la sin egen övertygelse åt sidan. De insåg att vägen ur hemlösheten inte går genom myndigheters kontroll och kravställningar. Det som skapar verklig förändring är när varje person själv känner att de har makt över sitt liv och kan göra val och påverka.

Teamet gjorde försök med en modell där de erbjöd lägenheter till personer som lever i hemlöshet och som uttryckt att vad de vill ha just nu är ett eget boende. Personerna fick sin lägenhet direkt, utan kontroll eller krav på till exempel drogfrihet. Teamet fanns dock hela tiden till hands och stöttade i vardagen, i kontakten med samhället och arbetade utifrån de principer som Bostad först bygger på idag.

”Vårt team stöttade och besökte, och de boende klarade sig så mycket bättre än vad vi trodde var möjligt.”

Sedan starten i New York har modellen spridits och använts i både Nordamerika och Europa. Forskning och utvärderingar av olika bostad först-projekt har gjorts regelbundet och de flesta studier visar att 80 procent av de tidigare hemlösa som får lägenhet via Bostad först lyckas bo kvar och tar sig stegvis tillbaka in till samhället igen. Modellen har även visat sig vara mer kostnadseffektiv än vanliga metoder så som bostadstrappor, både samhällsekonomiskt men också medmänskligt.

Go to Housing First main page